Rode Gradin - Att alltid vilja ha mer

Veckan innan jul passerar illa kvickt.

.. och jag har hunnit att både baka två till olika sorters julgodis och klätt årets gran. Däremellan fick jag ryck och dammsög hela källaren på damm och spindelväv, med skräckblandad förtjusning småpanik i hela kroppen haha. Askyr att så små (relativt harmlösa 😉) kryp kan få en att rysa av obehag bara genom att visa sin bentäta kropp *ryser*. Höll på att bränna knäcken undertiden också, men det gick bra utan missöden där med! Jag ser sååå mycket fram emot att ge bort presenterna i år. Det är liksom det jag ser fram emot mest haha. Det är lite dubbel lycka att ge tycker jag, tillskillnad från när man får något själv. Även om det är väldigt fint och tacksamt det med!

Den här tishan kan förresten vara ett av de bättre kapen senaste tiden. Funnen för under hundralappen och är i ett tjockare mjukt "ullmaterial". Ser grå ut men är i en mörk mossgrön ton ⬇️

On a deeper note; brukar ni brottas med längtan efter att ständigt ha mer?

Jag har så mycket att vara tacksam över. Men ändå så kan jag känna den där girigheten och viljan att ha mer. Varför är man ens sån? Fruktansvärt oattraktivt och jobbig inställning till livet. Jag säger inte att viljan att ha mer är någonting dåligt, då det också gör att du tar dig framåt. Men det är när man känner så av fel anledningar som man får se upp.

Som att jag är 23 (woops 22 hold your horses) och har flyttat tillbaka under samma tak som en tredjedel av familjen. Eller att det svajar ostadigt på vissa bitar och att jag hoppar mellan att både känna mig bitter, otillräcklig och lite skamsen. Då kan den där känslan komma krypandes. Men sen påminner jag mig själv om det viktigaste i hela ekvationen; jag kan inte jämföra mina förutsättningar baserad på någon annans möjligheter. Någonsin. Jag har absolut möjligheten till saker om jag så vill. Som att ordna upp en stadigare ekonomi, ta mitt pick och pack till närmsta 36 kvm någonstans. Jobba heltid på en arbetsplats endast för lönechecken och fortsätta kämpa mot mina drömmar därifrån. Men till priset av vad? Jag har både valt och glidit med dit livet har tagit mig senaste tiden. Lever för tillfället med frihet att kunna finna rätt för mig och hoppa på det tåget när möjligheter väl kommer – och jag mår genuint bättre än vad jag har gjort på väldigt länge. Är det då värt att eventuellt stjälpa det bara för att jag har dåligt med tålamod inför framtiden? I don´t know about that.

Om ni bara visste alla de riktningar jag har varit på väg åt under det senaste halvåret. Jag har gått på magkänsla och vilja men inte hittat rätt än (förrän nu snart förhoppningsvis). Och undertiden jag fumlar runt har jag möjligheten att jobba ihop timmar tillsammans med underbara kollegor, ta tid åt mig själv och ett tryggt kärleksfullt tak över huvudet att komma hem till. Visst att jag kan reta mig tokig på att det står disk där det inte ska, att saker inte ser ut som jag vill ha det eller avsaknad av att bara kunna rå om mig själv. Men det är bara svaga stunder av egoism och bitterhet i en verklighet som egentligen är väldigt, väldigt bra. Kan ni känner igen er i det?

Slutsats: misströsta inte över möjligheter som du omöjligt kan ha, eller leva efter just nu. De kan absolut komma med tiden, men tills dess är det bara att `suck it up´ och se det som faktiskt är bra längs vägen.

Var sak har sin tid.