Jag minns inte senast jag bar en tjock tröja. Eller att solens sista strålar inte spred sitt varma ljus över åkrar och de gula köksluckorna. Precis så som det borde vara. Jag skulle vilja säga "äntligen" till årets fantastiska värmebölja, men samtidigt vet jag vilka konsekvenser det har fört med sig också. I helgen föll sommarens längsta och i mångt och mycket första skyfall. Med blixt och dunder drog de tugna molnen in och gav vatten till det sönderbrända gräset, floran och djurriket. Svetten fortsatte rinna från hässa till häl, men aldrig har väl doften av regn varit så välkomnande. Jag gick miste om mina efterlängtade timmar i solen, satt vid köksbordet och trodde dånet från åskan skulle slå sönder rutorna. Men någonstans kunde jag inte låta bli att ställa fönstret på vid gavel, och le åt dropparna som skapade en flod längs åkerkanten. 

 

Hallona är numera slut på busken. De sista plockade jag idag och ska avnjuta med en skål gröt alldeles strax. Springturen blev gjord för att slippa undan de bitande bronsarna, men också för att det känns så berusande bra i själen efteråt. Är det inte konstigt det där förresten, hur man kan gå ifrån att kippa efter andan och aldrig vilja utsätta sig för det igen, till att faktiskt tycka om det? Ju svettigare desto bättre, typ. Eller är det bara jag?