Känns ganska surrealistiskt att sitta här i min lilla studentetta i Stockholm med trafiken som brummar utanför, samtidigt som jag slängs tillbaka till minnen som då var mitt liv, mitt allt. 

 

Strax efter att vi förlorade Corina så hände det någonting och saker började gå alltmer utför för mig. Jag fick inte till det. Någonting som tidigare alltid hade varit min grej skar sig och jag lämnade nästan alltid ett ridpass med känslan av att det var någonting som inte funkade. I slutändan så skämdes jag för mig själv och min icke prestation, både på hästryggen och på marken. Därefter tog jag egentligen aldrig aktivt valet att lägga mitt hästintresse på hyllan. Det mer eller mindre bara blev så.

 

Sedan min flytt till Stockholm hösten 2015 har jag fokuserat på att leva mitt liv utanför hästarna. Det har varit nyttigt att låta andra saker i livet ta större plats, samtidigt som det har varit tufft att utelämna någonting som jag i hjärtat fortfarande vill göra. Inte minst för att jag aldrig hade levt ett liv utan hästarna innan och visste knappt hur man levde en så kallad "vanlig" vardag. Det var nog, och är fortfarande, den största utmaningen med det hela. Jag är redo att ta upp mitt intresse igen, men med det så kommer det lite blandade känslor också såklart. Jag menar, förut stressade jag sönder om jag inte hade ridit ett pass på tre dagar - en vecka, nu har det mer eller mindre gått år. Främst tror jag det är rädslan för att jag ska tappa känslan. Att det som innan var en sådan sjävklar sak för mig ska kännas främmande och lite svårt att hitta tillbaka till. Det är vad jag är rädd för. 

Min önskan just nu är att få kliva i stallskorna och trycka ner ridhjälmen på huvudet igen. Skulle jag få en borste i handen och få rykta i timmar så skulle jag förmodligen stå och fälla en glädjetårar eller två medan jag gjorde det (haha). Mitt utövande kommer aldrig vara på en professionell nivå tävlingsmässigt där syftet är en satsning för mig som ryttare i fokus. Jag älskar sporten och allt som tillhör den. Men jag vet också vad som krävs för ta intresset utöver en hobbynivå och det kräver hårt slit, ekonomi och otroligt mycket hjärta. Jag trivs med att få vara en del i den elden. Men strålkastarljuset får gärna skina på någon annan.