Med nytt år och bart landskap känns december, julen och snön ett minne blott. 

Efter en mysig eftermiddagsfika mitt i veckan, tillsammans med en vän vars vänskap varat nästan lika många år i antal som en tonåring som precis tagit sina första stapplande steg som myndig. Insåg jag att mitt fokus från att klicka på publicera har bytts ut mot att skriva öppenhärtligt utan filtrering och spara orden i ett rosa block i skrivbordslådan. Utan mål för någons ögon att läsa, vrida och tolka. En dagsfest som slutat i en Östermalmsvåning, en sommarnatt på en filt under fallande stjärnor, en kärlek som fått lyster, polerats och sedan slocknat. Ett hem som gått ifrån att ha varit vårt till mitt. Misslyckade steg framåt och framgångssagor. Men inte minst året då lyckan fyllde mitt hjärta igen. 

 

Det är lätt att vara öppen och omfamna, men desto svårare att vara sårbar och bli omfamnad. Jag är en öppen bok, men gömmer de viktigaste styckena mellan raderna. Hittade en sådan "mitt i prick"-text om kreatörer som lyder: 

 

Jag kommer med största sannolikhet alltid ha en längtan efter att dela med mig. Precis som den funnits inom mig sedan de första berättelserna i den orangea textboken, skriven med en blyertspenna hållen av en åttaårings hand. Men att skriva brutalt och in i minsta detalj vore att förlora magin i den tid i livet som jag lever i just nu. Historier är till för att berättas och inte släppas fria för bedömning innan du har satt punkt. Någon dag, något år, ska jag öppna de välfyllda böckerna och läsa högt om händelserna och tiden som en gång varit. Om förföriska nätter, blöta kinder, bultande hjärtan och livets hårda ord. Tills dess får ni fortsätta vara med på resans ytliga skal, och fortsätta läsa mellan raderna tills kapitlet är klart.