Denna sommaren är förmodligen den som jag har spenderat minst tid på hästryggen, eller i stallet överhuvudtaget, sedan jag var åtta år och drabbades av körtelfeber. Vilket resulterade att jag var sängliggandes och förbjuden från fysisk aktivitet i närmare tre månader. Sedan dess har det rullat på kontunerligt år efter år.
The main reason varför jag knappt hoppat i ridbyxorna den senaste månaden och veckorna, tror jag är för att jag har tappat motivationen. För mig handlar det inte om att jag har tappat INTRESSET, för intresset för ridsporten och kicken den ger har långt ifrån svalnat. Men motivationen till att utöva den har den senaste tiden svajat. Jag har känt att det inte har gett mer än vad det har tagit, ungefär som att du snörar på dig springskorna med förhoppningen av en härlig springtur men sedan inser att det blåser motvind varje gång. Du genomför det, men blir lika besviken varje gång.
Jag vet faktiskt inte alls vart jag står just nu. Kärleken till denna sporten och saknaden efter den brinner starkare och växer för varje dag. Men motivationen slocknar för varje motång jag möter, vilket gör mig rätt och slätt förbannad på mig själv. Sen när blev jag en quitter liksom?
Men jag tror att det i grund och botten bara handlar om att jag behöver få uppleva ett pass där allt bara funkar igen. För att i sin tur kunna hitta tillbaka till gnistan, och motivationen till att kämpa vidare när jag väl möter en motgång. Jag behöver helt enkelt bara hitta glädjen i sporten igen. Och idag ska bli första steget i den riktningen, med förhoppningen om att snart vara tillbaka!
